När Max var liten och försvann...
...precis som Findus, då hittade hans moster honom nedbäddad i sängen läsandes för nalle (som tydligen var väldigt intresserad). Och när hon smyglyssnade lät det så här:
- Edu Finnus? gubbe Pesson lopade på hon... Eeeduuuu Finnus? Nähä, botta! Pesson måste leta lådan. Dä i e Finnus. Ojojoj, komme falig hunjig TÄTTBÖÖÖÖÖN, åhnej, hjälp hjälp HJÄLP Finnus! Pesson måste hitta dig nu. Stackars dig, åhnej! Sådä, sipp sapp SLUT! Fädigt! Hejdå Pesson. Hejdå Finnus. Hejdå boken.
Som jag längtat!
Jag är tillbaka! Utan dator. Utan photoshop. Men med en repig, immig kameralins! Och snödroppar! Ett grönt litet vårtecken som skingrar söndagsmolnen.
Så fel att det blir rätt.
När sommarvärmen egentligen aldrig kom. När löven föll av träden så fort. När vintern anlände ett par månader senare än vanligt. Det är då jag, i -21°C bitande kyla & snöfall och trots dunderförkylning, tar årets första utefrukost. Och det är inte att vara optimist. Det är att ha skituselt tålamod. Orka vänta in en värme som ändå aldrig kommer!
A habit that I wish I didn't have .
Tendera att spela samma låtar, eller bara en och samma låt, med samma artist eller band. Tills jag spelat sönder dom. Och sen är det svårt att lyssna på dom igen. Åtminstone på ett tag. Kanske aldrig igen utan att det vänder sig i magen. Förra året hade jag sönder Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. I år har jag stora planer på att göra detsamma. Denna gång med The Majority Says (och för det håller jag Viasat Film-reklamen skyldig!).
En helt vanlig dag på jobbet.
Sist jag var uppe på Himlabacken hade jag druckit lite för mycket av den lokala starkcidern. Och det var mörkt. Och min sko hade fastnat i sumpmark. Gångerna innan dess var på högstadiet när vi som uppvärming fick springa upp för den satans långa backen. Idag, tillsammans med en handfull glada ungar, var första gången jag verkligen uppskattade den. Det är lätt att man blir hemmablind av sin hemtrakts natur.
En dag.
Morgon. Lillkatts spinnande. Angry Bird-missbruk. Kraxande skator. Nytvättade, kyliga, krispiga sänglinnen.
Kväll. Jack Kerouacs On the road (på engelska) med jazz, promiskuitet, droger, Buddhism och beat. Den måste ni läsa innan ni dör, om inte har ni gått miste om ett litterärt mästerverk. Och i vår kommer filmen. Den måste ni också se!
Augusti '67.
Det var inte i min mormors ateljé i källaren med händerna färgade av akvarell. Inte när vi brände glas och porslin. Inte i farmors blommiga kök då hon tecknade. Inte när läraren i estetisk verksamhet talade om för mig att jag borde skaffa ett yrke där jag kan använda händerna. Det var när jag fick min första analoga kamera. Och pappas gamla gulnade fotografier. Och kvaliteten på farmor & farfars fotopapper från 20-talet. Och de rostiga plåtbilderna.
Medan vi väntar på vår.
Att vinterns första snö (som inte regnat bort i samma sekund det landat på marken) behagar komma först i januari, det är faktiskt bara skitlöjligt och skitmeningslöst och skitdeprimerande. Nu har vi i varje fall gjort det bästa av det. En snölycka och en snögybbe (enligt Max). Precis som Pettson & Findus gör. Och när lyktan slocknade ropade ungen "Nu tomten kommeeee!" för det säger Pettson till Findus. Pettson är Gud! Och jag avskyr januarisnö!
Att inte låta vana bli att ta för givet.
I sommar när solen gassar även under den tidigaste av mornar, när jag beklagar mig över värmen, när svetten rinner längs ryggen, när jag känner att jag inte orkar springa den sista kilometern för att jag får för mig att jag när som helst lär dö av värmeslag - låt mig då minnas en morgon i Januari och hur djävulskt mycket jag längtade efter värme då.
Och det bästa med dimma: Att om någon skulle råka höra mig, kan de ändå inte se mig när jag springer förbi och sjunger med i allt från Iggy Pop till Den svenska björnstammen (som har en charmig musikvideo).
Ur mobilen.
Det fina med loppis, utöver fascinationen över all skit och bröte som faktiskt finns och som värre är, har varit någons ägare - det är när man hittar ett guldkorn man faller handlöst förälskad i. Och att fingrarna blir alldeles gråbrunsmutsiga av minnen, känslor och historia. Ganska gemytligt och äckligt på samma gång.
Ja, stackars oss!
- Heeej mustej, däj e du! Jag hitta dig!
- Hej. Så bra! Letade du efter mig? (hostharkelflämtsnörvel)
- Du e fösyyyl, mustej?
- Ja, jätte!
- Jag mä. Känne lite hostigt (tar sig för bröstet och fejkhostar)
- Mhm.
- Åååh, fy... (ser väldigt sorgsen ut) Stackajs oss, mustej!
- Hej. Så bra! Letade du efter mig? (hostharkelflämtsnörvel)
- Du e fösyyyl, mustej?
- Ja, jätte!
- Jag mä. Känne lite hostigt (tar sig för bröstet och fejkhostar)
- Mhm.
- Åååh, fy... (ser väldigt sorgsen ut) Stackajs oss, mustej!
Max ♥ Maja
Lycka kan vara att se på Pettson & Findus och gosa med bästa Maja samtidigt. Och dessutom göra det hemma hos olde (deras oldemor, min mormor).
Fem och en halv minut i Juli.
I min mormors skattkammarhus.
Längst in i skåpet, just när jag ska sätta tillbaka finporslinet med röda och blå hjärtan, får jag syn på 1800-tals teservisen morfar en gång gav mormor. En sådan servis man inte fick lov att röra vid som barn. En skör, gulnad med handmålade kallor och liljor. Då säger mormor "Kom, jag ska visa dig något..." och vi går ner i källaren där hon rotar fram den här. En tysk, antik moccaservis. Och säger att jag får den! Bara så där! Och om inte, tänker hon slänga den eller låta mina kusinbarn leka kafferep med den (Gudsomjagintetrorpå förbjude!). Om jag är förälskad?
Till mig själv.
♦ Prolog. Det här året kom och gick i en handvändning. Utan någon riktig sommar. Utan någon riktig vinter. Med sorg. Med ensamhet. Med olycka. Med sjukdom (med massa go morfin). Med stress. Med ovisshet. Med ängslan. Men minns det här året med glimten i ögat, ändock. Du har inte gjort det omöjliga, men du har gjort det möjliga. Inbilla dig inte att du är bra. Förvissa dig om det istället.
♦ Epilog. Du, det där om att "En optimist stannar uppe till midnatt för att se det nya året komma. En pessimist stannar uppe för att se det gamla året lämna." Så lämna ingenting, ta det med dig och förvalta det med största omsorg. Allt bra som dåligt. Och du - skratta lika mycket som du gjorde i år!
P.S. Ha det så trevligt ikväll (och glöm inte kameran!) D.S.
P.P.S. Ta det nu lugnt med champagnen! Okej? D.D.S
♦ Epilog. Du, det där om att "En optimist stannar uppe till midnatt för att se det nya året komma. En pessimist stannar uppe för att se det gamla året lämna." Så lämna ingenting, ta det med dig och förvalta det med största omsorg. Allt bra som dåligt. Och du - skratta lika mycket som du gjorde i år!
P.S. Ha det så trevligt ikväll (och glöm inte kameran!) D.S.
P.P.S. Ta det nu lugnt med champagnen! Okej? D.D.S
Annandagen.
Jag vill gärna tro att ju oskarpare fotona är, desto roligare har man haft. Ni ska se fotona från somrarnas alla vinkvällar! Eller nä, det ska ni förresten inte alls.
Det här är i alla fall barndom. Min onkels farm. Den fräna doften av spillning från höns, kalkoner, änder, gäss, duvor, papegojor och andra exotiska fåglar. Från ponnyn. Från kalven. Från grisarna. Från fåren. Och framförallt från ångande, alldeles nyfödda små lamm! Och pipande kycklingar i kupade, knubbiga, lortiga barnhänder (och hur de gärna vill krypa in i ens mun när man andas på dom för att hjälpa dom hålla värmen). Kaninerna och kattungarna som leker på höloftet. Åh, och höloftsdoft!
Få saker klår att ligga smutsig och svettig på ett dammigt, stickigt höloft (där solstrålarna tränger emellan takplankorna) en sommardag och bara vara. Helst ska man vara liten också.
Glædelig Jul!
Sagt av de där ungarna.
- Men fjöken, vaffö haju målat fingana med målafäj föj?
- Det är nagellack. Är det inte fint?
- (Skratt som antyder att jag är tokig) Nä! Man fåj inte måla fingana!
- VA?! (spelad förfäran) Vad säger du, jag som tyckte det var så fint!
- (Nu tycker hon att jag är riktigt knäpp) De äj fuuult jööö!
- Iiiina... vet du vaaaad? Du är SÅ himla fiiiin, tycker faktiskt jag!
- Vet du vaaaad, jag tycker DU är fin!
- Vad hoppas du att tomten kommer med till dig i julklapp?
- En kamja.
- Men du får ju låna min lilla kamera, räcker inte det?
- Näe, inte ha lilla kamjan, jag ha mustejs STOJA kamjan, Mass VILL ha den!
(Yes!!!)
Dagisfröken till Maxen under mellanmålet när han fastnat med blicken ut genom fönstret:
- Max, vad tänker du på?
- Jag tänke på min mustej...
(Gråter lite så fint)
- Det är nagellack. Är det inte fint?
- (Skratt som antyder att jag är tokig) Nä! Man fåj inte måla fingana!
- VA?! (spelad förfäran) Vad säger du, jag som tyckte det var så fint!
- (Nu tycker hon att jag är riktigt knäpp) De äj fuuult jööö!
- Iiiina... vet du vaaaad? Du är SÅ himla fiiiin, tycker faktiskt jag!
- Vet du vaaaad, jag tycker DU är fin!
- Vad hoppas du att tomten kommer med till dig i julklapp?
- En kamja.
- Men du får ju låna min lilla kamera, räcker inte det?
- Näe, inte ha lilla kamjan, jag ha mustejs STOJA kamjan, Mass VILL ha den!
(Yes!!!)
Dagisfröken till Maxen under mellanmålet när han fastnat med blicken ut genom fönstret:
- Max, vad tänker du på?
- Jag tänke på min mustej...
(Gråter lite så fint)
Glimtar ur mitt åttiotal.
Allt från de gula stolsdynorna till mammas permanent. Farmors hand för munnen när hon skrattar och minnet av ljudet som inte längre finns där att plockas upp. Jag håller också handen för munnen när jag skrattar. Jag vill gärna tro att det är något jag ärvt. Min systers långa hår som nådde till rumpan och hur hon ofta råkade sätta sig på det. Hur Max är en exakt, om än lite ljusare och yngre, kopia av henne. Förutom näsan. Mammas klackskor som, över 20 år senare, fortfarande står kvar längst in i garderoben. Olyckan som skedde i den vita finklänningen och jag som högt talade om det för alla gäster och farmor som bryter ut i väldiga skrattsalvor. Och jag blir nöjd, för nu betyder det att jag får skruda om till de stentvättade 80-talsjeansen med drakmotiv på knät! Och så vidare.
Den där dagen vi drack varm choklad och jagade troll i skogen.
Ibland (om tvåochetthalvåringen tillåter) får jag för mig att låna tillbaka min kompaktkamera (för den är tydligen hans nu, säger han). Och när jag ser det charmigt operfekta resultatet, tänker jag på när den som köpte den kom hem med den och inte en systemkamera. Vilken besvikelse. Men tack så hemskt mycket nu så här flera år senare!
Jag vill att ni ska se detta.
Och ta in det. Och känna det. Och försöka förhindra det. Och vissa av er, även ta åt er.
Boost.
De utlovade snö till helgen. Istället kom storm. Och efter en timmes vandrande upp och ned längs Göteborgs regniga gator, och efter att ha suttit ensam på en helt öde buss hem mitt i natten, kunde jag inte ha längtat mer efter:
Torrt grus under barfotafötter. Grässtråna i nacken när jag och vännerna helt sonika glömt av att vi är vuxna och ligger på gräsmattan och kittlar varann. De salta, klibbiga fläktarna från havet och den skräckblandade förtjusningen när båten går så fort att den hoppar på vågorna. Räkor i pappåsar. Rosé en vardagskväll. Vara halvnaken och ändå svettas. Sällskapsspelkvällarna. Blåslagna, sönderskrapade armar och ben när man försöker skjutsas i uppförsbackar (men flyger snarare än cyklar). Krabbfiske i Smögen. Marstrandsturister. Sommarmusiken som känns så ologisk att lyssna på under andra årstider. Gitarrplinket. Smultron på strån. De suddiga fotona man envisas att ta efter lite för mycket vin. Blommiga klänningar. Konversationerna utan slut, de man stannar uppe ända till morgonen för och folket som drar sig hemmåt först i soluppgången
Eller bara något jävla ljus över huvud taget! Lite jävla icke-gråbrunmörker! Åtminstone lite SNÖ!
04.42
Storkatt & jag betittar spöregnet och stormen inifrån. Då och då säger jag hej. Lika ofta får jag ett "krr" i gensvar. Där emellan sitter vi mest bara och kikar på varann. Tal känns liksom ganska överflödigt när Storkatt ändå vet precis allting om allt.Sådana där klipp man oftast bara scrollar förbi i andras bloggar.
Så sorgligt att det det blir vackert. Och tvärtom.
Integriteten och den fria viljan är det då inte fel på, i alla fall.
Max har koja i skåpet i TV-möbeln och tydligen lägger jag mig i.
- Får jag också sitta i skåpet?
- Nä.
- Jo, nu är det min tur.
- Nä, MIN tuuuj!
- Varför får inte jag vara med då?
- (Hutter med pekfingret) Du stoooj. Inte pats skåpe!
- Och du är liten! Jag får visst plats!
- (Grymtar och suckar irriterat) Jag INTE liten.
- Joho joho joho!
- Nähä nähä nähä!
- Jojojojojo!
- Bebis liten, inte Mass!
- LITEN LITEN LITEN!
- (Ger mig en dum-i-huvudet-blick) SLUTA mustej, titta datojn stället! Hejååå! (smäller igen skåpsluckan och räcker ut tungan åt mig genom glasrutan)
- Får jag också sitta i skåpet?
- Nä.
- Jo, nu är det min tur.
- Nä, MIN tuuuj!
- Varför får inte jag vara med då?
- (Hutter med pekfingret) Du stoooj. Inte pats skåpe!
- Och du är liten! Jag får visst plats!
- (Grymtar och suckar irriterat) Jag INTE liten.
- Joho joho joho!
- Nähä nähä nähä!
- Jojojojojo!
- Bebis liten, inte Mass!
- LITEN LITEN LITEN!
- (Ger mig en dum-i-huvudet-blick) SLUTA mustej, titta datojn stället! Hejååå! (smäller igen skåpsluckan och räcker ut tungan åt mig genom glasrutan)
Vi får väl se om tomten kommer i år.
- Tomte komme pekt mej.- Jaså! Vad tror du det är i paketet då?
- Tomte sticka jåsa töja mej.
- Aha! Fast tomten ger ju bara paket till snälla barn. Har du varit snäll?
- Näää.
- Har du varit dum?
- Aa... lite... pyttepyttelite! (visar med pekfingret och tummen)
Det där med söndagar.
Den som kläckte kommentaren "Sunday clears away the rust of the whole week" måste ha varit lagom dum i huvudet. Alternativt lögnare. Alternativt inbillare. Alternativt obotlig optimist.
Just nu.
Vi har grävt fram våra gamla Pettson & Findus-böcker. Hittills sex stycken, varav tydligen endast Pannkakstårtan duger. Snart kan jag den utantill. De första hundrasjuttioelva gångerna var den riktigt mysig. I morgon får han bannemig lära sig läsa den själv!
P.S. Tips på hur man köper ett barns kärlek: Låt ett syskonbarn smaka på varm choklad (utan socker, fast låt honom gärna tro att det är det i) för första gången i sitt 2,5-åriga liv, och servera med fördel under en skogsutflykt D.S.
I bilen på väg hem.
Plötsligt förs jag sex år bakåt. Minusgraderna och de igenfrostade bilfönstrena byts till en varm augustinatt och någonstans där, mellan kväll och morgon, ligger jag raklång på vardagsrumsgolvet mellan soffan och soffbordet. I fotändan har någon somnat och drar djupa suckningar. Intill sover någon bara nästan. Och du är här (på en armlängds avstånd). Och i P4 berättar Wolter, med sin skrovliga gubbröst, en historia med lite för överdriven Göteborgska. Jag tänker att sex år är ingenting. Men att jag, sedan dess, likväl åldrats många fler år än så. Hunnit ikapp åldersskillnaden oss emellan.
Och liksom Jane Eyre har jag ibland den märkligaste av känslor. Speciellt när någon är nära som då. Det känns som om jag hade ett snöre här, under mitt vänstra revben där mitt hjärta är, tätt knuten till någon på ett liknande sätt. Och när denne går, är jag rädd att förbindelsen kommer att kapas, och jag blöder invärtes. Men så en dag upphör det blöda och Wolter, han är nog ganska mysig ändå, även en oktoberkväll (men låt fan ta honom ibland!).
Och liksom Jane Eyre har jag ibland den märkligaste av känslor. Speciellt när någon är nära som då. Det känns som om jag hade ett snöre här, under mitt vänstra revben där mitt hjärta är, tätt knuten till någon på ett liknande sätt. Och när denne går, är jag rädd att förbindelsen kommer att kapas, och jag blöder invärtes. Men så en dag upphör det blöda och Wolter, han är nog ganska mysig ändå, även en oktoberkväll (men låt fan ta honom ibland!).