En månad gamla foton (Bara för att jag kan! För att datorn är hemma från datorsjukhuset igen). Och för att få saker bräcker att ligga med benen slängda över kanten på en kluckande båt, sommarens varmaste dag. Med stänkande, klibbigt, kallt saltvatten. Och andas in västkustsommar när den är som bäst. Med löjligt goa' räkor för överpris (som man inte bara måste, utan är omöjliga att äta utan andakt), inhandlade i ett litet stånd på ett Marstrand kryllande av glassätande turister. Och krabbfiske uppe på det. Och årets första dopp. Och en skrattande 2-åring.

Stundom, när jag oreflekterat får för mig att lista alla vackra saker jag någonsin kan komma på, konkreta som abstrakta, klickar jag upp bloggen och placerar en blank anteckningsruta i samma bredd som content. Och så börjar jag lista. Men listan slutar aldrig. Därtill känns det ganska fånigt att upprätta någon slags förteckning över fina saker (vilket ju faktiskt är en omöjlighet).

Men något som är fint, och det överskuggar förmodligen ganska mycket, är när en liten pojkröst, lyrisk och imponerad, säger "Moonen däj uppe!". Vi är på lekplatsen. Ligger på rygg i varsin gunga. Gungar i otakt. Det är tyst och vi tappar fart, och så fortsätter han "Fiiina moonen!", "Är molnen fina, tycker du?", "Japp!".

Och så är det med det. Molnen är fina!

- Häääj
- Vad är det?
- Mat
- Åh! Vad då för mat?
- Smöjgås! Mustej smaka?
- Tack ska du ha! Mmm, vad GOTT!


När jag tagit emot och smakat den osynliga smörgåsen de där små händerna räckt fram till mig, får jag det slängt rakt i ansiktet: "Hihihi, mustej tokig! Nä smöjgås, BAJS!". Tackförden.

Om du har en dålig dag - låna en 2-åring! Det finns inga garantier för att ditt hem är i samma skick som innan, måhända blir du även lite hörselskadad, men fan vad mycket bättre din dag lär bli!

"Mina fingrar är lilafläckade efter att ha rensat de svarta vinbären. Jag häller i dem i kastrullen. Det kokande vattnet skvätter över kanten. Farmor står bakom och tittar över min axel för att se till att jag gör allting rätt. Hon hjälper mig att ta rätt mängd socker. Rätt mängd pektin. Rör om. Kokar upp en gång till. Steriliserar de nästan hundra år gamla glasburkarna från Surte glasbruk. Tappar upp dem med varm gelé. Låter det svalna. Lägger på de gröna gummiringarna. Spänner fast locken.

Och det är när jag vänder mig om som farmor står där och highfivar mig från himlen, lägger huvudet på sned, klappar händerna och skrattar sitt hjärtliga, varma skratt. Och himlen, den är i 70-talsanda med ett litet orange-brunt, storblommigt kök med blågrå skåpsluckor och plasthandtag. Och det doftar svarta vinbär. Och drömmar (som i kakorna). Och jag highfivar tillbaka."