♦ Prolog. Det här året kom och gick i en handvändning. Utan någon riktig sommar. Utan någon riktig vinter. Med sorg. Med ensamhet. Med olycka. Med sjukdom (med massa go morfin). Med stress. Med ovisshet. Med ängslan. Men minns det här året med glimten i ögat, ändock. Du har inte gjort det omöjliga, men du har gjort det möjliga. Inbilla dig inte att du är bra. Förvissa dig om det istället.

♦ Epilog. Du, det där om att "En optimist stannar uppe till midnatt för att se det nya året komma. En pessimist stannar uppe för att se det gamla året lämna." Så lämna ingenting, ta det med dig och förvalta det med största omsorg. Allt bra som dåligt. Och du - skratta lika mycket som du gjorde i år!

P.S. Ha det så trevligt ikväll (och glöm inte kameran!) D.S.

P.P.S. Ta det nu lugnt med champagnen! Okej? D.D.S

Jag vill gärna tro att ju oskarpare fotona är, desto roligare har man haft. Ni ska se fotona från somrarnas alla vinkvällar! Eller nä, det ska ni förresten inte alls.

Det här är i alla fall barndom. Min onkels farm. Den fräna doften av spillning från höns, kalkoner, änder, gäss, duvor, papegojor och andra exotiska fåglar. Från ponnyn. Från kalven. Från grisarna. Från fåren. Och framförallt från ångande, alldeles nyfödda små lamm! Och pipande kycklingar i kupade, knubbiga, lortiga barnhänder (och hur de gärna vill krypa in i ens mun när man andas på dom för att hjälpa dom hålla värmen). Kaninerna och kattungarna som leker på höloftet. Åh, och höloftsdoft!

Få saker klår att ligga smutsig och svettig på ett dammigt, stickigt höloft (där solstrålarna tränger emellan takplankorna) en sommardag och bara vara. Helst ska man vara liten också.

- Men fjöken, vaffö haju målat fingana med målafäj föj?
- Det är nagellack. Är det inte fint?
- (Skratt som antyder att jag är tokig) Nä! Man fåj inte måla fingana!
- VA?! (spelad förfäran) Vad säger du, jag som tyckte det var så fint!
- (Nu tycker hon att jag är riktigt knäpp) De äj fuuult jööö!

- Iiiina... vet du vaaaad? Du är SÅ himla fiiiin, tycker faktiskt jag!
- Vet du vaaaad, jag tycker DU är fin!

- Vad hoppas du att tomten kommer med till dig i julklapp?
- En kamja.
- Men du får ju låna min lilla kamera, räcker inte det?
- Näe, inte ha lilla kamjan, jag ha mustejs STOJA kamjan, Mass VILL ha den!

(Yes!!!)

Dagisfröken till Maxen under mellanmålet när han fastnat med blicken ut genom fönstret:
- Max, vad tänker du på?
- Jag tänke på min mustej...

(Gråter lite så fint)

Allt från de gula stolsdynorna till mammas permanent. Farmors hand för munnen när hon skrattar och minnet av ljudet som inte längre finns där att plockas upp. Jag håller också handen för munnen när jag skrattar. Jag vill gärna tro att det är något jag ärvt. Min systers långa hår som nådde till rumpan och hur hon ofta råkade sätta sig på det. Hur Max är en exakt, om än lite ljusare och yngre, kopia av henne. Förutom näsan. Mammas klackskor som, över 20 år senare, fortfarande står kvar längst in i garderoben. Olyckan som skedde i den vita finklänningen och jag som högt talade om det för alla gäster och farmor som bryter ut i väldiga skrattsalvor. Och jag blir nöjd, för nu betyder det att jag får skruda om till de stentvättade 80-talsjeansen med drakmotiv på knät! Och så vidare.

Ibland (om tvåochetthalvåringen tillåter) får jag för mig att låna tillbaka min kompaktkamera (för den är tydligen hans nu, säger han). Och när jag ser det charmigt operfekta resultatet, tänker jag på när den som köpte den kom hem med den och inte en systemkamera. Vilken besvikelse. Men tack så hemskt mycket nu så här flera år senare!

De utlovade snö till helgen. Istället kom storm. Och efter en timmes vandrande upp och ned längs Göteborgs regniga gator, och efter att ha suttit ensam på en helt öde buss hem mitt i natten, kunde jag inte ha längtat mer efter:

Torrt grus under barfotafötter. Grässtråna i nacken när jag och vännerna helt sonika glömt av att vi är vuxna och ligger på gräsmattan och kittlar varann. De salta, klibbiga fläktarna från havet och den skräckblandade förtjusningen när båten går så fort att den hoppar på vågorna. Räkor i pappåsar. Rosé en vardagskväll. Vara halvnaken och ändå svettas. Sällskapsspelkvällarna. Blåslagna, sönderskrapade armar och ben när man försöker skjutsas i uppförsbackar (men flyger snarare än cyklar). Krabbfiske i Smögen. Marstrandsturister. Sommarmusiken som känns så ologisk att lyssna på under andra årstider. Gitarrplinket. Smultron på strån. De suddiga fotona man envisas att ta efter lite för mycket vin. Blommiga klänningar. Konversationerna utan slut, de man stannar uppe ända till morgonen för och folket som drar sig hemmåt först i soluppgången

Eller bara något jävla ljus över huvud taget! Lite jävla icke-gråbrunmörker! Åtminstone lite SNÖ!

Storkatt & jag betittar spöregnet och stormen inifrån. Då och då säger jag hej. Lika ofta får jag ett "krr" i gensvar. Där emellan sitter vi mest bara och kikar på varann. Tal känns liksom ganska överflödigt när Storkatt ändå vet precis allting om allt.