De utlovade snö till helgen. Istället kom storm. Och efter en timmes vandrande upp och ned längs Göteborgs regniga gator, och efter att ha suttit ensam på en helt öde buss hem mitt i natten, kunde jag inte ha längtat mer efter:

Torrt grus under barfotafötter. Grässtråna i nacken när jag och vännerna helt sonika glömt av att vi är vuxna och ligger på gräsmattan och kittlar varann. De salta, klibbiga fläktarna från havet och den skräckblandade förtjusningen när båten går så fort att den hoppar på vågorna. Räkor i pappåsar. Rosé en vardagskväll. Vara halvnaken och ändå svettas. Sällskapsspelkvällarna. Blåslagna, sönderskrapade armar och ben när man försöker skjutsas i uppförsbackar (men flyger snarare än cyklar). Krabbfiske i Smögen. Marstrandsturister. Sommarmusiken som känns så ologisk att lyssna på under andra årstider. Gitarrplinket. Smultron på strån. De suddiga fotona man envisas att ta efter lite för mycket vin. Blommiga klänningar. Konversationerna utan slut, de man stannar uppe ända till morgonen för och folket som drar sig hemmåt först i soluppgången

Eller bara något jävla ljus över huvud taget! Lite jävla icke-gråbrunmörker! Åtminstone lite SNÖ!