Plötsligt förs jag sex år bakåt. Minusgraderna och de igenfrostade bilfönstrena byts till en varm augustinatt och någonstans där, mellan kväll och morgon, ligger jag raklång på vardagsrumsgolvet mellan soffan och soffbordet. I fotändan har någon somnat och drar djupa suckningar. Intill sover någon bara nästan. Och du är här (på en armlängds avstånd). Och i P4 berättar Wolter, med sin skrovliga gubbröst, en historia med lite för överdriven Göteborgska. Jag tänker att sex år är ingenting. Men att jag, sedan dess, likväl åldrats många fler år än så. Hunnit ikapp åldersskillnaden oss emellan.  

Och liksom Jane Eyre har jag ibland den märkligaste av känslor. Speciellt när någon är nära som då. Det känns som om jag hade ett snöre här, under mitt vänstra revben där mitt hjärta är, tätt knuten till någon på ett liknande sätt. Och när denne går, är jag rädd att förbindelsen kommer att kapas, och jag blöder invärtes. Men så en dag upphör det blöda och Wolter, han är nog ganska mysig ändå, även en oktoberkväll (men låt fan ta honom ibland!).