Augusti '67.
Det var inte i min mormors ateljé i källaren med händerna färgade av akvarell. Inte när vi brände glas och porslin. Inte i farmors blommiga kök då hon tecknade. Inte när läraren i estetisk verksamhet talade om för mig att jag borde skaffa ett yrke där jag kan använda händerna. Det var när jag fick min första analoga kamera. Och pappas gamla gulnade fotografier. Och kvaliteten på farmor & farfars fotopapper från 20-talet. Och de rostiga plåtbilderna.
Åh blir helt varm i hjärtat av dessa bilder. Så fint!!!
Jag vill också ha ett sånt yrke...
Sv: jo, Josefine pratar numera engelska med Richard. I början svarade hon på svenska, men nu anstränger hon sig till och med för att få till grammatiken. Så häftigt. De engelska vännerna/släktingarna tycker att hon har en liten svensk accent, men det är helt klart bättre än "vanliga" svenskar. Mig inkluderat.
Och så ditt citat. Så bra att jag skulle kunna sno det. Så har mitt liv varit. Typ. Ska man tatuera sig då? ;)
Åh, jisses! Fantastiskt fint!
Visst var det en härlig historia. Det finns hopp :) Älskar Fridas bilder också!
Svar: Ja hihi :)
Svar: Ja, jag håller med dig! De växer väldigt fort :)
sv: japp, bland de glutenfria produkterna (:
Åh vilka bilder! Helt fantastiska!
vilka underbara foton.
SÅ fina bilder!