En vårmorgon.
Och skatorna som kurat ihop sig på lyktstolparna. Och hackspetten som trummar långt borta. Och det porlande vattnet som nyss var is. Och dimman som klibbar fast i ansiktet. Och att springa utan musik och insupa alla de där ljuden jag brukar stänga ute. Och om man ändå kunde konservera allt det där fina i en liten burk, lite som i filmen Perfume - The story of a murderer, och ta med sig det hem. (Vad fan skulle jag ta mig till utan inspelningsappen i mobilen?!)
Det som inte passar ihop.
Glädje i att två år efter farmors död hitta små skatter i kvarlåtenskaperna, som bland annat servisen "Hjärter" av Helmer Ringström. Att genom att använda tingestar som varit hennes, påminnas om att hon faktiskt funnits. Att känna att de inte numera är mina, utan att vi delar dom. En delad vårdnad mellan himmel och jord. Att känna tyngden av den gamla Praktican från tidigt 70-tal. Att efter en veckas sängliggande få lyssna till ett dussin goa' ungars tankar och deras små händer som drar i mina kläder. Att sittdansa till Dance Dance Dance. Att blanda svartvitt med färg.
Nu jävlar!
Rekordmånga har insjuknat i influensa de tre senaste veckorna, sägs det. Det rekordet har jag varit med att slå. Och häromdan förväxlade jag hostmedicin med kalvfond. Och i dag var våren otvivelaktig och begärlig!
När Max var liten och försvann...
...precis som Findus, då hittade hans moster honom nedbäddad i sängen läsandes för nalle (som tydligen var väldigt intresserad). Och när hon smyglyssnade lät det så här:
- Edu Finnus? gubbe Pesson lopade på hon... Eeeduuuu Finnus? Nähä, botta! Pesson måste leta lådan. Dä i e Finnus. Ojojoj, komme falig hunjig TÄTTBÖÖÖÖÖN, åhnej, hjälp hjälp HJÄLP Finnus! Pesson måste hitta dig nu. Stackars dig, åhnej! Sådä, sipp sapp SLUT! Fädigt! Hejdå Pesson. Hejdå Finnus. Hejdå boken.
Som jag längtat!
Jag är tillbaka! Utan dator. Utan photoshop. Men med en repig, immig kameralins! Och snödroppar! Ett grönt litet vårtecken som skingrar söndagsmolnen.
Så fel att det blir rätt.
När sommarvärmen egentligen aldrig kom. När löven föll av träden så fort. När vintern anlände ett par månader senare än vanligt. Det är då jag, i -21°C bitande kyla & snöfall och trots dunderförkylning, tar årets första utefrukost. Och det är inte att vara optimist. Det är att ha skituselt tålamod. Orka vänta in en värme som ändå aldrig kommer!
En dag.
Morgon. Lillkatts spinnande. Angry Bird-missbruk. Kraxande skator. Nytvättade, kyliga, krispiga sänglinnen.
Kväll. Jack Kerouacs On the road (på engelska) med jazz, promiskuitet, droger, Buddhism och beat. Den måste ni läsa innan ni dör, om inte har ni gått miste om ett litterärt mästerverk. Och i vår kommer filmen. Den måste ni också se!
Augusti '67.
Det var inte i min mormors ateljé i källaren med händerna färgade av akvarell. Inte när vi brände glas och porslin. Inte i farmors blommiga kök då hon tecknade. Inte när läraren i estetisk verksamhet talade om för mig att jag borde skaffa ett yrke där jag kan använda händerna. Det var när jag fick min första analoga kamera. Och pappas gamla gulnade fotografier. Och kvaliteten på farmor & farfars fotopapper från 20-talet. Och de rostiga plåtbilderna.
Max ♥ Maja
Lycka kan vara att se på Pettson & Findus och gosa med bästa Maja samtidigt. Och dessutom göra det hemma hos olde (deras oldemor, min mormor).
I min mormors skattkammarhus.
Längst in i skåpet, just när jag ska sätta tillbaka finporslinet med röda och blå hjärtan, får jag syn på 1800-tals teservisen morfar en gång gav mormor. En sådan servis man inte fick lov att röra vid som barn. En skör, gulnad med handmålade kallor och liljor. Då säger mormor "Kom, jag ska visa dig något..." och vi går ner i källaren där hon rotar fram den här. En tysk, antik moccaservis. Och säger att jag får den! Bara så där! Och om inte, tänker hon slänga den eller låta mina kusinbarn leka kafferep med den (Gudsomjagintetrorpå förbjude!). Om jag är förälskad?
Annandagen.
Jag vill gärna tro att ju oskarpare fotona är, desto roligare har man haft. Ni ska se fotona från somrarnas alla vinkvällar! Eller nä, det ska ni förresten inte alls.
Det här är i alla fall barndom. Min onkels farm. Den fräna doften av spillning från höns, kalkoner, änder, gäss, duvor, papegojor och andra exotiska fåglar. Från ponnyn. Från kalven. Från grisarna. Från fåren. Och framförallt från ångande, alldeles nyfödda små lamm! Och pipande kycklingar i kupade, knubbiga, lortiga barnhänder (och hur de gärna vill krypa in i ens mun när man andas på dom för att hjälpa dom hålla värmen). Kaninerna och kattungarna som leker på höloftet. Åh, och höloftsdoft!
Få saker klår att ligga smutsig och svettig på ett dammigt, stickigt höloft (där solstrålarna tränger emellan takplankorna) en sommardag och bara vara. Helst ska man vara liten också.
Den där dagen vi drack varm choklad och jagade troll i skogen.
Ibland (om tvåochetthalvåringen tillåter) får jag för mig att låna tillbaka min kompaktkamera (för den är tydligen hans nu, säger han). Och när jag ser det charmigt operfekta resultatet, tänker jag på när den som köpte den kom hem med den och inte en systemkamera. Vilken besvikelse. Men tack så hemskt mycket nu så här flera år senare!
Boost.
De utlovade snö till helgen. Istället kom storm. Och efter en timmes vandrande upp och ned längs Göteborgs regniga gator, och efter att ha suttit ensam på en helt öde buss hem mitt i natten, kunde jag inte ha längtat mer efter:
Torrt grus under barfotafötter. Grässtråna i nacken när jag och vännerna helt sonika glömt av att vi är vuxna och ligger på gräsmattan och kittlar varann. De salta, klibbiga fläktarna från havet och den skräckblandade förtjusningen när båten går så fort att den hoppar på vågorna. Räkor i pappåsar. Rosé en vardagskväll. Vara halvnaken och ändå svettas. Sällskapsspelkvällarna. Blåslagna, sönderskrapade armar och ben när man försöker skjutsas i uppförsbackar (men flyger snarare än cyklar). Krabbfiske i Smögen. Marstrandsturister. Sommarmusiken som känns så ologisk att lyssna på under andra årstider. Gitarrplinket. Smultron på strån. De suddiga fotona man envisas att ta efter lite för mycket vin. Blommiga klänningar. Konversationerna utan slut, de man stannar uppe ända till morgonen för och folket som drar sig hemmåt först i soluppgången
Eller bara något jävla ljus över huvud taget! Lite jävla icke-gråbrunmörker! Åtminstone lite SNÖ!
Just nu.
Vi har grävt fram våra gamla Pettson & Findus-böcker. Hittills sex stycken, varav tydligen endast Pannkakstårtan duger. Snart kan jag den utantill. De första hundrasjuttioelva gångerna var den riktigt mysig. I morgon får han bannemig lära sig läsa den själv!
P.S. Tips på hur man köper ett barns kärlek: Låt ett syskonbarn smaka på varm choklad (utan socker, fast låt honom gärna tro att det är det i) för första gången i sitt 2,5-åriga liv, och servera med fördel under en skogsutflykt D.S.
Innan bröllopet.
I Göteborgska pastellfärger.
Maxen sa att han visste var lekplatsen låg. Han satt i vagnen och sa "Däää lekpass!" och jag gick dit han pekade. Vi hittade ingen lekplats - men vi hittade en klippa i solnedgången. Och som paus i bröllopstårtbakningochdekoreringen var ju det helt okej!
En timmes höst.
Den där söndagsmorgonen då jag knåpade ihop den där höstlistan och lyssnade så mycket på tills den där dumma regeln att man bara får lyssna på varje låt fem gånger (såvida man inte har Spotify Premium) satte stopp.
Möhippa.
Häromveckan var jag på systers möhippa. Vi hade ordnat en relativt lugn heldag. Tja, betydligt lugnare än killarnas svensexa, i varje fall (mitt i natten fick jag ett samtal där en av dom undrade vad de skulle göra av systermannen.)
Fast redan vid lunch hade vi hunnit avverka tre flaskor champagne.
Och lilla Majken kan troligtvis ha varit världshistoriens yngsta (och minsta) möhippedeltagare.
Syster fick baka pizza till lunch. Pizzabagaren sa att hon skulle knåda ut degen bestämt men sensuellt. Det såg inte så värst sensuellt ut.
Syster gillar inte öl så "Bachelorette beer money" ändrades till sprit. Sandra skrev med spritpenna.
Och sedan hamnade vi någonstans längs avenyn och avslutade någonstans i Linné där de gör Göteborgs godaste Frozen strawberry daiquiris med vit choklad (med andra ord är bilderna därifrån typ suddiga)
Fast redan vid lunch hade vi hunnit avverka tre flaskor champagne.
Och lilla Majken kan troligtvis ha varit världshistoriens yngsta (och minsta) möhippedeltagare.
Syster fick baka pizza till lunch. Pizzabagaren sa att hon skulle knåda ut degen bestämt men sensuellt. Det såg inte så värst sensuellt ut.
Syster gillar inte öl så "Bachelorette beer money" ändrades till sprit. Sandra skrev med spritpenna.
Och sedan hamnade vi någonstans längs avenyn och avslutade någonstans i Linné där de gör Göteborgs godaste Frozen strawberry daiquiris med vit choklad (med andra ord är bilderna därifrån typ suddiga)
Den där sommardagen då jag hittade min kompaktkamera.
Och den var tydligen inställd på någon sepiafunktion och tydligen blev motivet, för ovanlighetes skull, den där Maxen och tydligen insåg jag att jag helt klart borde använda den där kompaktkameran igen! (Roligt är också att bilderna blivit daterade 1980-01-01)
Lite mer Mathilde, Maja & Max.
Om de gillar varandra? Njaa, tror änna inte det, va? Högst tveksamt faktiskt.
Björkö. Marstrand. Hyppeln. Björkö
En månad gamla foton (Bara för att jag kan! För att datorn är hemma från datorsjukhuset igen). Och för att få saker bräcker att ligga med benen slängda över kanten på en kluckande båt, sommarens varmaste dag. Med stänkande, klibbigt, kallt saltvatten. Och andas in västkustsommar när den är som bäst. Med löjligt goa' räkor för överpris (som man inte bara måste, utan är omöjliga att äta utan andakt), inhandlade i ett litet stånd på ett Marstrand kryllande av glassätande turister. Och krabbfiske uppe på det. Och årets första dopp. Och en skrattande 2-åring.
Den där fredagen (och lördagsmorgonen)
Jag kan inte förklara hur det kommer sig att endast hälften av sällskapet fastnade på bild. Och jag kan verkligen inte förklara hur det kommer sig att de flesta av de ca 300 bilderna är löjligt suddiga. Jag kan heller inte förklara exakt hur T & jag lyckades trotsa fysiken och flög med cykeln på hemvägen.
Nolhaga.
“Cupcakes is nature's way of making up for a bad day."
Om ni hade frågat om vi befinner oss i allvarlig sockerchock, hade svaret varit JA!!! (särskilt med versaler och tre utropstecken)
Om jag skulle välja tre favoritfoton.
En morgonpromenadvy.
