♦ Prolog. Det här året kom och gick i en handvändning. Utan någon riktig sommar. Utan någon riktig vinter. Med sorg. Med ensamhet. Med olycka. Med sjukdom (med massa go morfin). Med stress. Med ovisshet. Med ängslan. Men minns det här året med glimten i ögat, ändock. Du har inte gjort det omöjliga, men du har gjort det möjliga. Inbilla dig inte att du är bra. Förvissa dig om det istället.

♦ Epilog. Du, det där om att "En optimist stannar uppe till midnatt för att se det nya året komma. En pessimist stannar uppe för att se det gamla året lämna." Så lämna ingenting, ta det med dig och förvalta det med största omsorg. Allt bra som dåligt. Och du - skratta lika mycket som du gjorde i år!

P.S. Ha det så trevligt ikväll (och glöm inte kameran!) D.S.

P.P.S. Ta det nu lugnt med champagnen! Okej? D.D.S

Allt från de gula stolsdynorna till mammas permanent. Farmors hand för munnen när hon skrattar och minnet av ljudet som inte längre finns där att plockas upp. Jag håller också handen för munnen när jag skrattar. Jag vill gärna tro att det är något jag ärvt. Min systers långa hår som nådde till rumpan och hur hon ofta råkade sätta sig på det. Hur Max är en exakt, om än lite ljusare och yngre, kopia av henne. Förutom näsan. Mammas klackskor som, över 20 år senare, fortfarande står kvar längst in i garderoben. Olyckan som skedde i den vita finklänningen och jag som högt talade om det för alla gäster och farmor som bryter ut i väldiga skrattsalvor. Och jag blir nöjd, för nu betyder det att jag får skruda om till de stentvättade 80-talsjeansen med drakmotiv på knät! Och så vidare.

Storkatt & jag betittar spöregnet och stormen inifrån. Då och då säger jag hej. Lika ofta får jag ett "krr" i gensvar. Där emellan sitter vi mest bara och kikar på varann. Tal känns liksom ganska överflödigt när Storkatt ändå vet precis allting om allt.