Det där med instagram.
Tre veckor senare. Ännu en sjukvecka senare. En påskhelg senare. En hektisk jobbvecka senare. En Örebro-roadtripp senare. En vårhälsning senare. En skogsutflykt senare. En cheerios-till-frukost-oskuld förlorad senare. En vy över ett morgondimmigt Göta älv senare. Några kafébesök senare. En hungrig igelkott senare (han är stammis och äter såväl muffins som kattmat och är himla trevlig faktiskt). Och en instagramförälskelse senare. Och det är här vi är nu - mitt i den rosaskimrande instagrambubblan!
En lördagsmorgon.
När allting går som i slow-motion, när publiken jublar strax efter solot i Coldplays Fix you, när Chris Martin går upp på scen, när jag springer och blundar samtidigt, när pulsen dunkar i huvudet, när jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, när håren reser sig längs ryggraden, när ens gamla grusväg är lite ljusare än för bara en månad sedan, när en räv fångar sitt byte, när den upptäcker dig, när du minskar avståndet er emellan och ögonblicket då ni bara står och iakttar varann.
När morgonsolen sömnigt släpar sig upp bakom bergen och granskogen.
En helt vanlig dag på jobbet.
Sist jag var uppe på Himlabacken hade jag druckit lite för mycket av den lokala starkcidern. Och det var mörkt. Och min sko hade fastnat i sumpmark. Gångerna innan dess var på högstadiet när vi som uppvärming fick springa upp för den satans långa backen. Idag, tillsammans med en handfull glada ungar, var första gången jag verkligen uppskattade den. Det är lätt att man blir hemmablind av sin hemtrakts natur.
Medan vi väntar på vår.
Att vinterns första snö (som inte regnat bort i samma sekund det landat på marken) behagar komma först i januari, det är faktiskt bara skitlöjligt och skitmeningslöst och skitdeprimerande. Nu har vi i varje fall gjort det bästa av det. En snölycka och en snögybbe (enligt Max). Precis som Pettson & Findus gör. Och när lyktan slocknade ropade ungen "Nu tomten kommeeee!" för det säger Pettson till Findus. Pettson är Gud! Och jag avskyr januarisnö!
Att inte låta vana bli att ta för givet.
I sommar när solen gassar även under den tidigaste av mornar, när jag beklagar mig över värmen, när svetten rinner längs ryggen, när jag känner att jag inte orkar springa den sista kilometern för att jag får för mig att jag när som helst lär dö av värmeslag - låt mig då minnas en morgon i Januari och hur djävulskt mycket jag längtade efter värme då.
Och det bästa med dimma: Att om någon skulle råka höra mig, kan de ändå inte se mig när jag springer förbi och sjunger med i allt från Iggy Pop till Den svenska björnstammen (som har en charmig musikvideo).
Ur mobilen.
Det fina med loppis, utöver fascinationen över all skit och bröte som faktiskt finns och som värre är, har varit någons ägare - det är när man hittar ett guldkorn man faller handlöst förälskad i. Och att fingrarna blir alldeles gråbrunsmutsiga av minnen, känslor och historia. Ganska gemytligt och äckligt på samma gång.
Mobilblogg: Jag har nog utan tvekan den...
...mysigaste morgonjoggingrundan i hela världen!
