Plötsligt förs jag sex år bakåt. Minusgraderna och de igenfrostade bilfönstrena byts till en varm augustinatt och någonstans där, mellan kväll och morgon, ligger jag raklång på vardagsrumsgolvet mellan soffan och soffbordet. I fotändan har någon somnat och drar djupa suckningar. Intill sover någon bara nästan. Och du är här (på en armlängds avstånd). Och i P4 berättar Wolter, med sin skrovliga gubbröst, en historia med lite för överdriven Göteborgska. Jag tänker att sex år är ingenting. Men att jag, sedan dess, likväl åldrats många fler år än så. Hunnit ikapp åldersskillnaden oss emellan.  

Och liksom Jane Eyre har jag ibland den märkligaste av känslor. Speciellt när någon är nära som då. Det känns som om jag hade ett snöre här, under mitt vänstra revben där mitt hjärta är, tätt knuten till någon på ett liknande sätt. Och när denne går, är jag rädd att förbindelsen kommer att kapas, och jag blöder invärtes. Men så en dag upphör det blöda och Wolter, han är nog ganska mysig ändå, även en oktoberkväll (men låt fan ta honom ibland!).

Det är en kall dag någonstans i Göteborg. Du smyger in din hand i min ficka. Fingrarna sammanflätade. Vill du släppa den ifall någon skulle få syn på oss? frågar jag ömsom glirande ömsom med rädsla. Jag flätar upp. Nej, det gör inget. Du flätar hårdare. Och så köper vi en ask jordgubbar för 10:- på Hemköp. Som du betalar med en hand.

Det tragikomiska är att ingen någonsin riktigt vet hur ont någon annan har. Vi skulle kunna stå bredvid någon som är fullständigt trasig utan att ens lägga märke till det. Jag kom bara att tänka på det när jag köpte jordgubbar tidigare idag.

Stundom, när jag oreflekterat får för mig att lista alla vackra saker jag någonsin kan komma på, konkreta som abstrakta, klickar jag upp bloggen och placerar en blank anteckningsruta i samma bredd som content. Och så börjar jag lista. Men listan slutar aldrig. Därtill känns det ganska fånigt att upprätta någon slags förteckning över fina saker (vilket ju faktiskt är en omöjlighet).

Men något som är fint, och det överskuggar förmodligen ganska mycket, är när en liten pojkröst, lyrisk och imponerad, säger "Moonen däj uppe!". Vi är på lekplatsen. Ligger på rygg i varsin gunga. Gungar i otakt. Det är tyst och vi tappar fart, och så fortsätter han "Fiiina moonen!", "Är molnen fina, tycker du?", "Japp!".

Och så är det med det. Molnen är fina!

"Mina fingrar är lilafläckade efter att ha rensat de svarta vinbären. Jag häller i dem i kastrullen. Det kokande vattnet skvätter över kanten. Farmor står bakom och tittar över min axel för att se till att jag gör allting rätt. Hon hjälper mig att ta rätt mängd socker. Rätt mängd pektin. Rör om. Kokar upp en gång till. Steriliserar de nästan hundra år gamla glasburkarna från Surte glasbruk. Tappar upp dem med varm gelé. Låter det svalna. Lägger på de gröna gummiringarna. Spänner fast locken.

Och det är när jag vänder mig om som farmor står där och highfivar mig från himlen, lägger huvudet på sned, klappar händerna och skrattar sitt hjärtliga, varma skratt. Och himlen, den är i 70-talsanda med ett litet orange-brunt, storblommigt kök med blågrå skåpsluckor och plasthandtag. Och det doftar svarta vinbär. Och drömmar (som i kakorna). Och jag highfivar tillbaka."